Bild av Katarina Bjärvall

Foto: Andreas Lübeck

Jag bor med man och son på nedersta våningen i ett höghus på toppen av ett berg. Det är här jag har mitt arbetsrum. Från mitt fönster kan jag titta betande rådjur i ögonen och sedan lyfta blicken flera mil bort. Genom att hålla mig på marken kan jag se verkligheten på nära håll. Och samtidigt får jag utsikten och överblicken.

Det är trettio år sedan jag sålde min första frilansartikel (en intervju med fotografen Lütfi Özkök till tidningen Arbetaren) och tjugo år sedan jag sade upp mig från nyhetsbyrån AP för att jag ville börja frilansa på heltid (och för att jag inte ville gå upp 4 a.m. för att rapportera NHL-resultat till kvällstidningarna).

Egentligen ville jag bli utrikesreporter, men den planen lade jag ner efter ett sprängattentat i irakiska Kurdistan. Istället drog jag igång frilansande på hemmaplan. Det började med att jag sålde reportage och en och annan nyhet till Metro och DN. När Metro sänkte sina arvoden fick jag nog av dem. Sedan fortsatte jag att varje år skriva om 24 länder i Mellanöstern för Nationalencyklopedins årsbok. Varje höst marockansk och kuwaitisk inrikespolitik, tills även NE dumpade sina arvoden och jag dumpade dem.

År 2001 kom min första bok, En gravad hund. Den sålde slut trots årets beigaste omslag. Jag bytte förlag till Ordfront, skrev Vill ha mer och upptäckte att man inte dör av att vara med i teve. Nästa bok, De livsviktiga, tog mig och mästerfotografen Robert Blombäck på en resa från Älvbyn till Malmö när vi porträtterade några av Sveriges bästa lärare.

Jag skrev ytterligare tre böcker, Under tiden, Var är du? och Yes!, var och en med en mindre och exklusivare läsekrets än den förra. Men livet är rättvist: plötsligt fick jag ett stipendium och blev jag så rik att jag kunde skilja mig.

Och plötsligt fick jag ett stipendium till och kunde påbörja ett större jobb än något av mina tidigare. En bok som har fått ett nytt ord att dyka upp i mitt huvud: researchlycka. 2018 ska den komma, eller om det blir 2019.

Men man kan inte alltid skriva bok. Sedan några år skriver jag två också långa artikelserier. Den ena, forskarintervjuer för tidningen LÄRA, har fått mig att lära mig att det finns en enda fråga som är viktigare än alla andra när man talar med professorer: Kan du konkretisera?

Den andra serien rullar i Pedagogiska magasinet i form av porträtt av den pedagogiska historiens färgstarkaste personligheter. Jag har blivit förälskad i Comenius och tänkt ut ett manus till en biopic om Maria Montessori.

Jag skriver annat också, grävande reportage för facktidningen Publikt, krönikor för olika miljötidningar och essäer för DN Kultur. En sådan, om Pokémon Go, fick så stort genomslag att jag fick stå i SVT:s Aktuellt och säga att dataspel hotar mänskligheten genom att vara mer förföriskt än sex.

Jag är inte alltid så överdriven. Ibland skriver jag blygsamma dikter. En sådan, om kärlek, gick till final i SVT-programmet Babels poesitävling. Den texten hade rådjursblick.